Jag var bara 13 år

Gömd under täcket väntar jag. Lyssnar intensivt efter stegen i korridoren. Håller andan för att mina andetag inte ska dölja ljudet av hans steg. Måste lyssna. Täcket instoppat under hela mig. Inte minsta del av mig får finnas utanför. Håller hårt om kudden i min famn. Kanske jag slipper i natt. Kanske han blev så full så han somnade. Just den här natten kanske blir god mot mig. Just i natt slipper jag kanske smärtan.

Så hör jag, stegen som närmar sig min dörr. Jag hör dem tydligt trots att jag är gömd under täcket. Han är full och inte alls så tyst som han tror. Det finns heller ingen som kan höra. Där finns bara jag. Jag håller andan och hoppas att han ska fortsätta förbi min dörr. Det gör han inte och jag hör hur han öppnar dörren. Han pratar med mig med sin otäckt vänliga röst. Jag är tacksam att det är just han och inte den andra.

Är du vaken lilla gumman? Jag vill bara prata en stund. Du ska inte vara rädd. Jag är bara så ensam. Var inte rädd, jag måste bara vara med dig en stund.
Jag rör mig inte, säger ingenting. Om jag inte finns kanske han lämnar mig ifred. Nej. Snart sitter han bredvid mig i sängen, som vanligt. Snart ligger han med sin tunga kropp ovanpå mig, som vanligt. Jag är så ensam, lilla gumman. Jag vill bara kramas en stund.

Så han kramas. Han är tung och han luktar sprit. Han är ensam. Han säger att han älskar mig, att jag är så fin. Mitt täcke ger inte längre något skydd. Det gör så ont. Jag studerar intensivt en fläck på tavelramen på väggen. Försvinner ur mig själv.

Lilla gumman, bara lite, bara en stund. Du är så fin. Jag måste bara var här hos dig en stund. Han gör mig så illa... är det att älska?