måndag 8 februari 2010
söndag 7 februari 2010
Tror...
... att tröttheten gör det svårare att inte gno in det onda lite extra. Sådär så det svider lite extra. Jag är bra på det och nu finns inte så mycket ork att inte göra det. Det är mycket jobbigare att låta bli än att inte göra det. Låter det vara så. Tänker inte slita ut mig genom att kämpa emot. Det får vara bara. Som det är. Jag kommer aldrig undan men vissa dagar det lättare att andas bara. Helgen har varit lättandas och det är precis som att det genast jag känner och tänker det... så sätts som ett grått filter över glädje och ljus. Försöker se igenom och orkar en del men inte hela vägen. Det får vara så det också. Jag har ingen lust alls att bråka med mig om det. Låt vara bara.
Har samtalsuppehåll i flera veckor. Ett gemensamt beslut var det. En tanke är väl att det ska hjälpa att låta vara. Inte lyfta sånt som vilar, inte väcka sånt som sover. Låta vara bara. Låter enkelt och kanske jag klarar det. Ta hand om mig även om det är svårare stunder.
Får se hur det går.
Sova... sover fortfarande för lite och för dåligt men har inga skräckuppvaknanden just nu. Tacksam för det.
Har samtalsuppehåll i flera veckor. Ett gemensamt beslut var det. En tanke är väl att det ska hjälpa att låta vara. Inte lyfta sånt som vilar, inte väcka sånt som sover. Låta vara bara. Låter enkelt och kanske jag klarar det. Ta hand om mig även om det är svårare stunder.
Får se hur det går.
Sova... sover fortfarande för lite och för dåligt men har inga skräckuppvaknanden just nu. Tacksam för det.
fredag 22 januari 2010
att prata om...
Det är som att jag har svårare för att komma igen efter nuhändelser som gör ont. De där som inte alls har med någonting att göra. Jag hittar inte tillbaka igen, inte till samma nivå på känslorna som innan. Strax under hamnar jag. När andra nuhändelser gör ont inom kortare tid så är det samma sak... det är så svårt att inte falla hårt och då är strax under inte alls i närheten av förra strax under. Det är mer under och på så vis blir det liksom bara svårare och svårare. Jag blir ledsen och ser bara hur jag aldrig kommer att bli bättre på att tycka om mig, på att vara rädd om mig och mina känslor. Allt blir så hopplöst och ensamt. Alla försök att ge mig värme och kärlek misslyckas. Eller kanske inte misslyckas... jag gör dem ju men de ger mig inget alls. Nu igen är jag så avskyvärd. Krymper och hatar mig själv.
att prata om... på tisdag