Det är som att jag har svårare för att komma igen efter nuhändelser som gör ont. De där som inte alls har med någonting att göra. Jag hittar inte tillbaka igen, inte till samma nivå på känslorna som innan. Strax under hamnar jag. När andra nuhändelser gör ont inom kortare tid så är det samma sak... det är så svårt att inte falla hårt och då är strax under inte alls i närheten av förra strax under. Det är mer under och på så vis blir det liksom bara svårare och svårare. Jag blir ledsen och ser bara hur jag aldrig kommer att bli bättre på att tycka om mig, på att vara rädd om mig och mina känslor. Allt blir så hopplöst och ensamt. Alla försök att ge mig värme och kärlek misslyckas. Eller kanske inte misslyckas... jag gör dem ju men de ger mig inget alls. Nu igen är jag så avskyvärd. Krymper och hatar mig själv.
att prata om... på tisdag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar