Känslor

Det finns en massa sorg inuti. Saknad också... tror jag det känns som. Vet inte varför. Har svårt att veta riktigt vad som känns. All ångest har nog tagit bort en massa andra känslor. Ångesten finns kvar, nu tillsammans med många andra känslor. Det skrämmer mig... att inte känna igen mig i mig själv. Vad ska jag göra med allt? Sorgen.. gör mig ledsen. Jag vet inte vad den vill, varför den är här. Jag har den... och jag är ledsen. 

Så... jag håller om mig själv i ett något desperat försök att låta vara. Kan inte påstå att jag gör det så bra. Det är så svårt. Jag håller om den lilla, tröstar och skyddar, blåser bort skuld och skam. Släpper in ljus och kärlek. För första gången i mitt liv så är det möjligt och tillåtet. Det är svårare med resten av mig och ändå är jag ju en helhet... kan inte delas upp så. Allt hänger ihop och ändå inte. Det finns stunder när jag är övertygad om att jag inte alls kan fortsätta leva. När ingen mening alls finns att se eller känna. Det är tungt men jag har klarat det många gånger förut.

Ledsen och orkeslös i hela kroppen. 

Till liten

Fina du...

Det gör ingenting i grunden. Du kommer att fortsätta vara en vacker liten människa. Det har din mamma inte alltid förstånd att se. Hon vill kanske det men kan nog inte riktigt. Det är hennes förlust, inget som du kan råda över. Inget du gör eller har gjort kan ändra på det. Ett litet mirakel till människa som inget ont gjort. De kan inte ta det ifrån dig, det finns djupt inuti och där kommer ingen in som har onda avsikter. En liten själ, den värker lite och är lite orolig men den ska växa sig stark och fri en dag.

Alltså... det är sant. Problemet är inte du, det är människorna omkring dig. De som inte kan ta sitt vuxenansvar. Du har inget ansvar, du är bara liten. Du var precis så tydlig som du kunde då. Ord för det som hänt fanns ju inte hos dig. Det är inget konstigt alls. Det är ju bra. Det är så det ska vara. Ingen liten ska behöva kunna sätta ord på sånt. Så tänk inte så, det fanns absolut inget annat. Du är inte skyldig till att inte kunna skydda dig. Det var andra som skulle göra det. De kunde inte. Det är inte säkert att de inte ville det... det kan vara så att de inte kunde. Orsaken spelar ingen roll. Känn ingen skuld för det. Du gjorde allt som var möjligt. Du är stark så liten du är. Du skulle inte behöva vara det om det var annorlunda... men du kan.

Tro att det är så... du kommer att forsätta vara stark och modig, kommer att hitta ord för det som hände. Inte alltid kommer du att känna dig stark och sällan modig men det är så det är. Du är en fin människa trots allt, du kommer att fortsätta vilja vara det. Det är inte alla som är det. Du gör det utan stöd, utan någon riktig förebild och utan att egentligen veta hur alla gånger. Det är inte fel... blir kanske lite tokigt ibland men det är helt okej.

Lilla fina du... det är helt okej. Det är precis så bra som det kan bli.

♥

Ännu en levande dag

Det är tungt. Hur jag än försöker så känns det inte som om jag kan... Det där som jag så gärna vill. Vill så gärna kunna ta den lilla flickan i min famn. Älska henne, se henne som det mirakel hon är. Det mirakel som alla barn är. Vårda henne, skydda henne och låta henne känna sig värdefull. Hur långt är ett helvete? Jag tror att jag kan, det är bara orken som sviker mig. Den som tar bort lusten att leva.

Ibland så går det så mycket bättre än nu. Snart så hittar jag vägen till liv igen. Det är jag säker på. Jag ska fortsätta att överleva. Leva.

Idag

Mår jag bra. Också. Samtdigt som jag fortfarande är där, i skam, skuld och outhärdlig smärta. Rädslan är hos mig fortfarande. Ibland väldigt nära, ibland på lite avstånd. Borta är den inte. Ångest och smärta finns hela tiden närvarande. Skrämmer mig och får mig att tappa tron på ett liv i ro. Skammen och skulden ligger fortfarande hos mig.



Men jag mår bra. Också.