Det är tungt. Hur jag än försöker så känns det inte som om jag kan... Det där som jag så gärna vill. Vill så gärna kunna ta den lilla flickan i min famn. Älska henne, se henne som det mirakel hon är. Det mirakel som alla barn är. Vårda henne, skydda henne och låta henne känna sig värdefull. Hur långt är ett helvete? Jag tror att jag kan, det är bara orken som sviker mig. Den som tar bort lusten att leva.
Ibland så går det så mycket bättre än nu. Snart så hittar jag vägen till liv igen. Det är jag säker på. Jag ska fortsätta att överleva. Leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar