att prata om...

Det är som att jag har svårare för att komma igen efter nuhändelser som gör ont. De där som inte alls har med någonting att göra. Jag hittar inte tillbaka igen, inte till samma nivå på känslorna som innan. Strax under hamnar jag. När andra nuhändelser gör ont inom kortare tid så är det samma sak... det är så svårt att inte falla hårt och då är strax under inte alls i närheten av förra strax under. Det är mer under och på så vis blir det liksom bara svårare och svårare. Jag blir ledsen och ser bara hur jag aldrig kommer att bli bättre på att tycka om mig, på att vara rädd om mig och mina känslor. Allt blir så hopplöst och ensamt. Alla försök att ge mig värme och kärlek misslyckas. Eller kanske inte misslyckas... jag gör dem ju men de ger mig inget alls. Nu igen är jag så avskyvärd. Krymper och hatar mig själv.

att prata om... på tisdag

Just nu

är jag fel, konstig och smärtsamt oälskad. Det är som en jävla böld inuti. Den vill inte ge upp, inte låta mig vara ifred. Den sticks och gör illa. Sprider sitt äckliga var och skadar mig. Vill inte känna så. Vet att jag kan känna andra känslor också. Goda, varma och kärleksfulla. Långt ifrån andras ondska. Den där gamla ondskan. Den är ju inte här nu. Varför kan jag inte fatta det? Varför är det så svårt att skilja på då och nu?

Knäpper på värmedynan jag fick i julklapp så att sängen blir varm och skön. Ska dricka lite te, smörja mina fötter. Tycka om. Det ska jag. Sova skönt utan onda drömmar som väcker mig ska jag också göra.

Ge mig lite ro.

Stavningskontrollen i blogger vill ändra oälskad till älskad... önskar det var så enkelt. Bara att ta bort ett o.

Det som är

Saker som gör mig ont startar genast resten av allt som gör ännu mer ont. Även om det inte alls har med varandra att göra och även om det kanske är bagateller eller bara hjärnspöken. Så är det. Då startar onda drömmar igen. Vakna nätter och skräckminnen. Jag ser att det är så, att det hänger ihop och följer varandra. Vad jag ska göra åt det vet jag inte. Jag verkar inte kunna någonting. Kanske det ska vara så här för alltid. Ingen ro och ingen vila. Stunder av lugn, små glimtar av ro. Sedan skräms de igen... de hatade spökena från förr. Jag får nog bara vänja mig och stå ut.

Fast jag fortsätter ju försöka ändå. Tappar tro, mod och förstånd men trasslar ändå vidare. Det är kanske ingen mening men konstigt nog så lever jag ju faktiskt fortfarande. Är inte riktigt säker på varför jag gör det.