Det som är

Saker som gör mig ont startar genast resten av allt som gör ännu mer ont. Även om det inte alls har med varandra att göra och även om det kanske är bagateller eller bara hjärnspöken. Så är det. Då startar onda drömmar igen. Vakna nätter och skräckminnen. Jag ser att det är så, att det hänger ihop och följer varandra. Vad jag ska göra åt det vet jag inte. Jag verkar inte kunna någonting. Kanske det ska vara så här för alltid. Ingen ro och ingen vila. Stunder av lugn, små glimtar av ro. Sedan skräms de igen... de hatade spökena från förr. Jag får nog bara vänja mig och stå ut.

Fast jag fortsätter ju försöka ändå. Tappar tro, mod och förstånd men trasslar ändå vidare. Det är kanske ingen mening men konstigt nog så lever jag ju faktiskt fortfarande. Är inte riktigt säker på varför jag gör det.