Jo, jag kan

Skriver... jag har en massa känslor som vill synas. De har inte funnits förut, de är alldeles nya och måste hanteras med varsamhet. Det finns en risk att de blir rädda av ljuset och livet. Så det är med försiktighet och med långsamma fingrar de får liv. Viktiga. För mig. De finns... och sakta blir de till verklighet. I ljuset ska de få vara. Kanske handlar det om försoning och om att förlåta mig själv. Sorgen handlar om att varit så förtvivlat ensam. Är väldigt ledsen över det... att det blev som det blev liksom. Inte att det hände, det finns aldrig några garantier. Människor kan vara mer eller mindre galna. Där finns kanske en försoning inuti mig. Jag tror inte jag kan förlåta dem men jag har nog förlåtit mig själv för alla dessa år som jag inte alls tagit hand om mig på något vis, för all skada jag gjort mig själv. Det kan jag. Jag har gjort som det var möjligt att göra. Det är okej nu men jag sörjer att jag var så ensam, att ingen fanns när jag behövde hjälp. Så får jag göra. Det måste få vara så just nu. Jag kan göra det utan att göra mig illa. Det har nog aldrig hänt förut. Mycket är så väldigt annorlunda och känslor som känns ska få tid att växa. Kanske de blir stora, kanske de krymper och försvinner igen... det vet jag inte. Jag har dem nu och de är välkomna. De gör mig förvirrad och vilse men de är nog snälla. Snälla känslor är bra, de kan jag behöva. Jag är väldigt rädd för att allt bara ska vara på låtsas, att snart så försvinner lugnet. Samtidigt så saknar jag det som jag kunde göra mig illa med. Det är så väldigt underligt att känna så.

Men så...

... tappar jag all tro. Ser ju hur vedervärdig jag är. Inte allt, för den lilla finns plats och kärlek. Där sviker jag inte igen... men resten. Jag kan aldrig.

Tankesamling

De jobbar för sig själv på något vis. Tankar och minnen, känslor och rädslor... de arbetar i det tysta. Jag vet inte om jag har så mycket att säga till om i det, det bara sker och jag låter det. Kan inte stoppa, det är försent. Äntligen liksom...

Där finns en del att se på och jag kan göra det utan mina gamla krav på att göra något åt det. De är inte längre så fel... känslorna och tankarna som finns så djupt inrotade. Kanske jag kan låta dem vara så som de är och har varit. Det verkar nästan så och jag står liksom bredvid och ser på dem utan avsky och med allt mindre skam och skuld. En liten, liten tro på att det kanske är möjligt för mig att leva så. Med allt och hela mig men utan den fruktansvärda skulden och skammen. Kanske det är så...

Är mer tillåtande och överseende just nu. Det är bra så länge det får vara så i alla fall. Vad som blir av mig har jag ingen aning om. Det skrämmer mig lite förstås. Det är inte konstigt.

Det är stort

I klass med Berlinmurens fall eller något liknande.

Hela världen borde få veta det.

Jag är utan skuld och skam för det som hänt.

Jag känner kärlek och värme inuti.

Fatta att det aldrig någonsin har hänt förut.

♥

Det finns ord och känslor

Farliga ord som knappast fått tänkas och än mindre uttalas och skrivas. Känslor som inte varit till för mig. Jag har dem. De finns, de är goda och jag kommer snart veta att de är sanna. De är det precis som andra ord och känslor jag inte hittat förut. Jag har saknat dem fast jag inte vetat om dem. Jag kommer att bli stark och modig och låta mer av mig få tillåtelse att känna gott. Så blir det. De finns men får ännu inte höras. Starka krafter finns och att utmana dem känns farligt och jag är inte stark nog. Har för svårt att stå emot och ta hand om mig när jag måste. Men de goda finns och jag vet hur de ser ut. Kan ana hur de känns. Värmen och den tillåtande kärleken. Tid kommer, jag ska bara överleva lite till. Det kan jag nog.

Sedan finns alla onda ord och känslor. Kanske de kan riktas till den som förtjänar dem. Jag gör det inte längre. Jag vet som ska ha dem. Kanske det blir så. Kanske de bara avtar och inte alls behöver ta plats längre. Då får det vara så. Det är inte jag som ska ha dem. Blir de utan hem så kan de gott få vara hemlösa.

Inte så stark

Orden finns inte nära. Värmen finns där, kärleken också. Det är kvar. Det är bara orden som sviker mig. Jag håller om och skyddar från det onda. Ända dit in kommer det inte. Du behöver inte vara rädd. Det syns kanske inte, märks kanske inte alls men det är så. Jag finns där bara för dig. Vaktar noga. Låter ingen skada och göra illa längre. Inte jag, inte någon. Så långt kommer ingen längre. Där är jag stark. Endast där. Just nu.