Tankesamling

De jobbar för sig själv på något vis. Tankar och minnen, känslor och rädslor... de arbetar i det tysta. Jag vet inte om jag har så mycket att säga till om i det, det bara sker och jag låter det. Kan inte stoppa, det är försent. Äntligen liksom...

Där finns en del att se på och jag kan göra det utan mina gamla krav på att göra något åt det. De är inte längre så fel... känslorna och tankarna som finns så djupt inrotade. Kanske jag kan låta dem vara så som de är och har varit. Det verkar nästan så och jag står liksom bredvid och ser på dem utan avsky och med allt mindre skam och skuld. En liten, liten tro på att det kanske är möjligt för mig att leva så. Med allt och hela mig men utan den fruktansvärda skulden och skammen. Kanske det är så...

Är mer tillåtande och överseende just nu. Det är bra så länge det får vara så i alla fall. Vad som blir av mig har jag ingen aning om. Det skrämmer mig lite förstås. Det är inte konstigt.