Jo, jag kan

Skriver... jag har en massa känslor som vill synas. De har inte funnits förut, de är alldeles nya och måste hanteras med varsamhet. Det finns en risk att de blir rädda av ljuset och livet. Så det är med försiktighet och med långsamma fingrar de får liv. Viktiga. För mig. De finns... och sakta blir de till verklighet. I ljuset ska de få vara. Kanske handlar det om försoning och om att förlåta mig själv. Sorgen handlar om att varit så förtvivlat ensam. Är väldigt ledsen över det... att det blev som det blev liksom. Inte att det hände, det finns aldrig några garantier. Människor kan vara mer eller mindre galna. Där finns kanske en försoning inuti mig. Jag tror inte jag kan förlåta dem men jag har nog förlåtit mig själv för alla dessa år som jag inte alls tagit hand om mig på något vis, för all skada jag gjort mig själv. Det kan jag. Jag har gjort som det var möjligt att göra. Det är okej nu men jag sörjer att jag var så ensam, att ingen fanns när jag behövde hjälp. Så får jag göra. Det måste få vara så just nu. Jag kan göra det utan att göra mig illa. Det har nog aldrig hänt förut. Mycket är så väldigt annorlunda och känslor som känns ska få tid att växa. Kanske de blir stora, kanske de krymper och försvinner igen... det vet jag inte. Jag har dem nu och de är välkomna. De gör mig förvirrad och vilse men de är nog snälla. Snälla känslor är bra, de kan jag behöva. Jag är väldigt rädd för att allt bara ska vara på låtsas, att snart så försvinner lugnet. Samtidigt så saknar jag det som jag kunde göra mig illa med. Det är så väldigt underligt att känna så.