... tappar jag all tro. Ser ju hur vedervärdig jag är. Inte allt, för den lilla finns plats och kärlek. Där sviker jag inte igen... men resten. Jag kan aldrig.
Redan när jag var fem användes min kropp som leksak. Som trettonåring förstod jag inte att jag hade rätt att säga nej. Som vuxen har jag fortfarande inte lärt mig att min kropp inte får kränkas på allra värsta sätt. Ångesten gör att jag själv fortsätter där de andra slutade. Det är en kamp som jag tänker vinna. Den att leva gott med mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar