Det är viktigt och kanske just därför så skrämmande. Det här att hitta annat inuti, annat än skam och skuld. För de är borta, finns inte kvar hos mig. Inte de som hörde ihop med lilla Eva. De har regerat och styrt hela mitt liv och nu... finns de inte längre som något jag måste lyssna till och leva efter. Det är viktigt och skrämmande. Jag känner på det, varsamt för att inte förstöra. Det är nog ganska skört och ostadigt så jag är försiktig. Det måste få ta tid tror jag. Mogna och bli starkare. Tjatar om det tror jag... men det är viktigt för mig. Rädslan är befogad för hur ska jag kunna vara trygg med något som är så främmande... Jag ska vårda och vara rädd om det nya.
Jag vill gärna kunna fortsätta.. det är en massa kvar som ska helas. Jag vet inte om jag kan. Kanske jag kommer fram till att jag ändå inte är värdefull nog att vara. Har en massa ord men låter de vara... sakta tittar jag på dem också... men oändligt långsamt går det. De ska få visa vad de säger mig... och jag ska våga känna dem utan krav och utan att döma dem. Det är så svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar