utesluter

ur tankarna...

mamma... kan inte ha henne där just nu

ska skicka bilder från dopet och önska gott nytt år, bara så får det bli


urtankarna är precis som de alltid varit oerhört starka

stör mig

förstör mig

ska byta håll på dem nu... måste gör allt jag kan... det lilla

Vintervackert

Jag försöker hitta rätt. Se det fina och ta vara på det lugna. Migränen gör mig inte starkare tyvärr. Den bryter ned försvaret mot det onda ännu mer. Men jag försöker... jag måste ju det. Använder mig av gamla bilder som jag samlat på mig. Det fungerar inte lika bra som när jag får vara ute och fokusera på det minsta och vackraste i naturen men det får duga. Det är för kallt för att vara ute med kameran och huvudet tillåter inte så mycket rörelse... stilla, tyst och mörkt är som det ska vara för att jag ska stå ut lite...

Ser på flickan. Okej... ser i alla fall på henne utan att vilja sticka en kniv i henne just nu. Det får vara så tills det inte är så längre. Står ut bara... det kan jag nog. Jag blir bara så förtvivlad och rädd... när ska det sluta vara så svårt? Ska det sluta?

Ond flicka

Det blir så svårt att inte hamna i gamla tankesanningar. De återkommer hela tiden och jag kan inte tro annat än att de är just sanna. Jag vet att mammas besök här uppe är en väldigt stark bidragande orsak till att det är svårare nu igen. Men det hjälper inte att veta det. Det gör det inte enklare att hantera eller att vara i tankarna. Det gör dem inte lättare att leva med. Inte ett dugg. Nu har jag glömt allt som jag kan se att jag visste för några veckor sedan. Borta bara. Jag önskar att det inte var så. Jag tänker att hon kanske skulle vilja träffa mig lite. Inte bara umgås med exet och barnen. Vet att resan är lång och tiden inte är det men ville hon så kunde hon. Jag kan ju. Men jag vill ju träffas när jag är söderut, hon vill inte det. Jag funderade på att säga något, liksom nämna att jag önskade att vi kunde träffas mer än bara i vimlet på dopet men sa inget om det. Riskerar inte att få tillbaka bortförklaringar eller att ge henne obehag, att behöva möta sin dotter. Det räcker med de känslor jag själv skapar, inte behöver de hjälp utifrån inte. Jag kan ge mig dem själv och jag får stå ut med min oförmåga att kunna stoppa dem i tid. När de väl är här så kommer allt på samma gång och jag har inte stor chans att hindra dem. De startar orkaner inuti och jag kan inte stå upp. Faller igen.

Jag blir liten igen. Oduglig och värdelös. Oviktig. Jag spelar ingen roll, kan finnas eller inte, det är inte viktigt alls. Det finns inget jag kan göra för att ändra på det. Jag betyder ingenting. Bara för att jag blir liten igen. Jag är tyst för inget jag säger är viktigt och värt att lyssna på. Riskerar inte att få bevis för det så tyst är bäst att vara. På så vis kommer heller inget att någonsin förändras. Just nu känns det som om inget jag kan säga eller göra kan ändra på något. Det är inte så bra det här. Jag vill må bra.

Fick mail från någon gammal klasskompis idag via Stayfriends. Är inte alls med och aktiv där men har nog fyllt i mina uppgifter någon gång för längesen. Nu kom en länk till ett gammalt klassfoto som någon laddat upp där. Tittar på bilden. Ser på mig. Ser en ful och otäck flicka som jag helst inte vill minnas alls. Ser att det syns utanpå hur ond jag är inuti. Hur fel jag är. Stänger ned bilden. Vill inte kännas vid det som var då. Flashbacks och ångestspöken kommer tätt intill och förstör alla försök att tänka annorlunda om mig själv. Varför kan jag inte se utan att minnas bara det fula? Det är tungt. Går bort och andas en stund.

Återkommer till bilden och vill så gärna försöka. Det är så mycket lättare med snällt i hjärtat. Mitt egenhat hjälper mig inte alls. Vill vara bara normal en stund. Styra själv och inte längre låta dem förstöra allt. Jag är inte bra på det men jag fortsätter att försöka. Ger upp en stund men kommer tillbaka... önskar mig ett helare liv. Ett med mindre hat och mer värme och kärlek. Det borde finnas för mig också... Jag vill tro att det är så. Ser på bilden... visst är det en alldeles vanligt tjej? Inget monster? Jag skrämmer mig själv med alla onda tankar men verkar inte kunna ändra dem. Är så trött på mig. Vill göra illa. Skada är en enkel medicin mot ångesten. För stunden. Puttar bort alla såna tankar. Vet att det inte är rätt.

Ska låta mig vara... ond eller inte... allt det här är jag. Gör mig redo för en natt med mardrömmar och ångest.

Jag är en dålig mamma och en värdelös sambo när jag mår så här. Får så dåligt samvete över det. Också.

Jag är ju stor nu. Vuxen. Känns inte så, är så liten inuti. Samtidigt som jag är urgammal, färdiglevd och utsliten. Måste hitta tillbaka till glädje och värme igen. Håll om mig. Ge mig en chans att vara värd livet jag fått. 

♡

En morgon

Sov ända till halv åtta. Det är väldigt ovanligt. Inga drömmar alls har väckt mig. Paus kanske...?

Jag kan inte styra tankar, de kommer och går som de vill för det mesta. Delar som jag trodde jag var "klar" med återkommer. Ibland med förnyad styrka, ibland på andra sätt och från andra håll. De gamla sätten, de som gör sönder mig, slår hårt och skoningslöst sönder all ork och allt mod. Varför tror jag att jag kommit någonstans, att något hänt inuti? Hur kan jag känna att jag har andra känslor och tankar när det inte stämmer...  Jag snackar en massa skit! Ska jag aldrig få vara ifred? Hopplösheten är tung att vara i då. Jag orkar inte men det finns ingen stoppknapp, ingen återvändo. Jag kan inte gå tillbaka till att inte jobba med det svåraste. Det är omöjligt. Lika omöjligt som det verkar vara att styra åt vilket håll som är framåt och hur det ska gå till att komma dit. Tvivel och rädsla är starka känslor som tar alltför stor plats ibland.

Ska lyssna mer på min ljudbok. Den hjälper mig att våga vara, att tillåta mig att se och acceptera mig. Ska bara se till att göra det. Ibland känns det som att jag vill må dåligt, att det är så det ska vara. Då är det svårt att försöka göra motstånd mot de onda. För jag är ju bara som skit under naglarna. Ingen vill ha mig nära, allra minst jag själv.

Fast jag tycker ju om mig ändå. Ibland. Kan ju läsa det när jag glömmer bort, att jag har tyckomstunder. Då blir jag så ledsen, tänk att jag sviker mig igen. Gör mig illa. Det är inte bra.

Nu ska jag överleva julhelger på egen hand. Det ska gå bra. Jag måste bara låta vara. De onda tankarna och de goda är alla tillåtna. De är mina. Jag får inte döma dem. Bara låta vara.

♡ det är ensamt och jag är rädd ♡

Dröm

Drömmen vill inte lämna mig ifred. Den går liksom i repris... Det är inte trevligt och jag har svårt att lämna den i sovrummet på dagarna. Har återkommit till hur sjuk jag är, hur fel det är på min hjärna. Har svårt att låta bli. Är så väldigt väldigt van att göra allt till sjukt och fel inuti. Så gör jag, alltid. Blir så förtvivlad ibland. Ska jag aldrig få ro, får jag aldrig vara ifred? Ska jag jagas i alla evighet?

Har vänt på synen idag... i alla fall lite. Kan kanske förstå lite av drömmen, kan se att jag kanske inte är helt sjuk. Kan det vara så att tjejen, den försynta och helt oförargliga är jag själv? Oskyldigt dödad? Kanske det är så att jag dödar skuld och skam? Hugger saxen i de gamla sanningarna? Jag känner ingen ilska och inget hat där i drömmen. Bara rädsla och vilja att försvara mig. Jag vet inte riktigt...

Kanske är det inte farligt? Jag funderar på det...

Reagerade med sorg och tårar under samtalet, djupt berörd. Det måste betyda något. 

Kanske är det ändå inte farligt? Jag funderar på det... och hoppas få sova. Jag orkar inte något alls. Känner mig så svag och ynklig. Försöker intala mig själv att samtalsuppehåll under helgerna kommer att gå bra. Jag vill klara det utan alltför onda tankar och känslor. Jag är inte säker på hur det ska gå till. Ensam i mitt eget huvud är allt mycket mer komplicerat och underligt. Allt blir till sjuka och onda tankar om mig själv och det behöver jag inte alls mer av. 

Jag tror jag mördade någon nyss

En mardröm förstås. Hemsk. Vaknade efter bara några timmars sömn... Hade då kämpat för att komma loss, att bli av med banden. Fick på något vis tag på en sax, en krokig och vass sax. Högg och högg. Var så rädd, vet inte hur jag vågade. Kom loss och högg saxen djupt i den onde flera gånger. I ryggen och i sidan. Knuffade bort honom från mig till slut. Han föll, låg stilla på golvet. En stor blodpöl blev det under kroppen. Jag tittade... så rädd. Aldrig får jag vara fri, ifred. Aldrig någonsin. Där stod jag, livrädd för fortsättningen, snart så börjar det om. Tittade... och kroppen tillhörde plötsligt en tjej på jobbet. Hur funkar hjärnan egentligen. Varför gör den så här mot mig? Hon som låg där i blodpölen var en av de mest stillsamma på jobbet. Varför skulle jag döda henne? Plötsligt var hon hemsk och farlig... Skräck! Jag vaknade mitt i detta, steg upp på skakiga ben... såg henne i varje hörn av huset... vågade inte lägga mig igen. Livrädd... blev inte av med bilden av henne i blodpölen. Helt säker på att hon stigit upp och var på jakt efter mig. Varför blir det så här?

Jag hatar verkligen dessa drömmar... och denna var ny. Blod och vass sax... hugg och försvar. Inte jag liksom. Men varför blev han plötsligt till henne... jag förstår inte. Det är något fel på min hjärna, det måste det vara. Sjuk och galen. Inte vill den låta mig vara ifred en stund, sova...  Jag står inte ut med det. Orkar inte med mig. Gör inte det. Kan inte få bilden av blodpölen att försvinna, känner skräcken.. den finns nära och jag vet inte hur jag ska våga ens försöka sova mer. 

Är så trött... och den lilla jag får vara så ensam. Hon är otrygg och ledsen igen och jag känner så dåligt samvete. Orkar inte finnas där, inte så nära som jag behöver. Det är tungt. Ska jag svika igen? Försvinner hon och blir till ingenting igen? Det får inte vara så men jag hittar inget sätt att orka.

Nätter

Jag drömmer igen. Det var ett tag sedan jag vaknade av mardrömmar. Svåra drömmar som gör att jag vaknar mitt i en ångestattack. Plötsligt är det på riktigt igen. För en kort sekund är jag i stugan igen, känner alla dofter och hör alla ljud. Känslorna är de samma, smaken i munnen... paniken, ångesten och rädslan. Maktlösheten innan jag hinner vakna på riktigt är hemsk. Jag kommer inte undan. Jag vet att nu dödar han mig. Ligger jag bara helt stilla och håller andan så kanske jag slipper.

Så vaknar jag upp och hjärtat hotar att sprängas, luften i mina lungor räcker inte till. Jag kan inte andas. Stiger upp och letar lugnet... 

Jag tror att det jag undviker när jag är vaken kanske ändå bearbetas på natten. På något vis... Jag försöker att inte skynda, försöker att bara vara och låta tankar, minnen och känslor komma och gå. Men jag trodde detta var över. Det har varit lugnt med drömmar en längre tid nu. Jag är inte längre hotad av ångesten på dagen, rädslan är så mycket svagare så varför måste nattens plågor komma tillbaka. Kunde jag inte få vara ifred nu... jag behöver ro en stund till. Jag blir så ledsen och tänker att jag ändå inte är värd det lilla inomlugnet som jag äntligen hittat. Jag borde ha vetat det. Jag förstår ingenting.

Du...

Visst är det Jimmy du heter? Jag tror det. Hur har du levt ditt liv? Du var tonåring då... nu har du kanske familj.

Är du kanske morfar eller farfar till ett litet barn? 

Kan du se barnet?

Nu är skulden och skammen hos dig förstår du.

De är dina nu.

Gör vad du vill med dem men ge dem inte till någon annan.

De är dina nu.

Försiktig

Det är viktigt och kanske just därför så skrämmande. Det här att hitta annat inuti, annat än skam och skuld. För de är borta, finns inte kvar hos mig. Inte de som hörde ihop med lilla Eva. De har regerat och styrt hela mitt liv och nu... finns de inte längre som något jag måste lyssna till och leva efter. Det är viktigt och skrämmande. Jag känner på det, varsamt för att inte förstöra. Det är nog ganska skört och ostadigt så jag är försiktig. Det måste få ta tid tror jag. Mogna och bli starkare. Tjatar om det tror jag... men det är viktigt för mig. Rädslan är befogad för hur ska jag kunna vara trygg med något som är så främmande... Jag ska vårda och vara rädd om det nya.

Jag vill gärna kunna fortsätta.. det är en massa kvar som ska helas. Jag vet inte om jag kan. Kanske jag kommer fram till att jag ändå inte är värdefull nog att vara. Har en massa ord men låter de vara... sakta tittar jag på dem också... men oändligt långsamt går det.  De ska få visa vad de säger mig... och jag ska våga känna dem utan krav och utan att döma dem. Det är så svårt.