Dröm

Drömmen vill inte lämna mig ifred. Den går liksom i repris... Det är inte trevligt och jag har svårt att lämna den i sovrummet på dagarna. Har återkommit till hur sjuk jag är, hur fel det är på min hjärna. Har svårt att låta bli. Är så väldigt väldigt van att göra allt till sjukt och fel inuti. Så gör jag, alltid. Blir så förtvivlad ibland. Ska jag aldrig få ro, får jag aldrig vara ifred? Ska jag jagas i alla evighet?

Har vänt på synen idag... i alla fall lite. Kan kanske förstå lite av drömmen, kan se att jag kanske inte är helt sjuk. Kan det vara så att tjejen, den försynta och helt oförargliga är jag själv? Oskyldigt dödad? Kanske det är så att jag dödar skuld och skam? Hugger saxen i de gamla sanningarna? Jag känner ingen ilska och inget hat där i drömmen. Bara rädsla och vilja att försvara mig. Jag vet inte riktigt...

Kanske är det inte farligt? Jag funderar på det...

Reagerade med sorg och tårar under samtalet, djupt berörd. Det måste betyda något. 

Kanske är det ändå inte farligt? Jag funderar på det... och hoppas få sova. Jag orkar inte något alls. Känner mig så svag och ynklig. Försöker intala mig själv att samtalsuppehåll under helgerna kommer att gå bra. Jag vill klara det utan alltför onda tankar och känslor. Jag är inte säker på hur det ska gå till. Ensam i mitt eget huvud är allt mycket mer komplicerat och underligt. Allt blir till sjuka och onda tankar om mig själv och det behöver jag inte alls mer av.