En morgon

Sov ända till halv åtta. Det är väldigt ovanligt. Inga drömmar alls har väckt mig. Paus kanske...?

Jag kan inte styra tankar, de kommer och går som de vill för det mesta. Delar som jag trodde jag var "klar" med återkommer. Ibland med förnyad styrka, ibland på andra sätt och från andra håll. De gamla sätten, de som gör sönder mig, slår hårt och skoningslöst sönder all ork och allt mod. Varför tror jag att jag kommit någonstans, att något hänt inuti? Hur kan jag känna att jag har andra känslor och tankar när det inte stämmer...  Jag snackar en massa skit! Ska jag aldrig få vara ifred? Hopplösheten är tung att vara i då. Jag orkar inte men det finns ingen stoppknapp, ingen återvändo. Jag kan inte gå tillbaka till att inte jobba med det svåraste. Det är omöjligt. Lika omöjligt som det verkar vara att styra åt vilket håll som är framåt och hur det ska gå till att komma dit. Tvivel och rädsla är starka känslor som tar alltför stor plats ibland.

Ska lyssna mer på min ljudbok. Den hjälper mig att våga vara, att tillåta mig att se och acceptera mig. Ska bara se till att göra det. Ibland känns det som att jag vill må dåligt, att det är så det ska vara. Då är det svårt att försöka göra motstånd mot de onda. För jag är ju bara som skit under naglarna. Ingen vill ha mig nära, allra minst jag själv.

Fast jag tycker ju om mig ändå. Ibland. Kan ju läsa det när jag glömmer bort, att jag har tyckomstunder. Då blir jag så ledsen, tänk att jag sviker mig igen. Gör mig illa. Det är inte bra.

Nu ska jag överleva julhelger på egen hand. Det ska gå bra. Jag måste bara låta vara. De onda tankarna och de goda är alla tillåtna. De är mina. Jag får inte döma dem. Bara låta vara.

♡ det är ensamt och jag är rädd ♡