Ond flicka

Det blir så svårt att inte hamna i gamla tankesanningar. De återkommer hela tiden och jag kan inte tro annat än att de är just sanna. Jag vet att mammas besök här uppe är en väldigt stark bidragande orsak till att det är svårare nu igen. Men det hjälper inte att veta det. Det gör det inte enklare att hantera eller att vara i tankarna. Det gör dem inte lättare att leva med. Inte ett dugg. Nu har jag glömt allt som jag kan se att jag visste för några veckor sedan. Borta bara. Jag önskar att det inte var så. Jag tänker att hon kanske skulle vilja träffa mig lite. Inte bara umgås med exet och barnen. Vet att resan är lång och tiden inte är det men ville hon så kunde hon. Jag kan ju. Men jag vill ju träffas när jag är söderut, hon vill inte det. Jag funderade på att säga något, liksom nämna att jag önskade att vi kunde träffas mer än bara i vimlet på dopet men sa inget om det. Riskerar inte att få tillbaka bortförklaringar eller att ge henne obehag, att behöva möta sin dotter. Det räcker med de känslor jag själv skapar, inte behöver de hjälp utifrån inte. Jag kan ge mig dem själv och jag får stå ut med min oförmåga att kunna stoppa dem i tid. När de väl är här så kommer allt på samma gång och jag har inte stor chans att hindra dem. De startar orkaner inuti och jag kan inte stå upp. Faller igen.

Jag blir liten igen. Oduglig och värdelös. Oviktig. Jag spelar ingen roll, kan finnas eller inte, det är inte viktigt alls. Det finns inget jag kan göra för att ändra på det. Jag betyder ingenting. Bara för att jag blir liten igen. Jag är tyst för inget jag säger är viktigt och värt att lyssna på. Riskerar inte att få bevis för det så tyst är bäst att vara. På så vis kommer heller inget att någonsin förändras. Just nu känns det som om inget jag kan säga eller göra kan ändra på något. Det är inte så bra det här. Jag vill må bra.

Fick mail från någon gammal klasskompis idag via Stayfriends. Är inte alls med och aktiv där men har nog fyllt i mina uppgifter någon gång för längesen. Nu kom en länk till ett gammalt klassfoto som någon laddat upp där. Tittar på bilden. Ser på mig. Ser en ful och otäck flicka som jag helst inte vill minnas alls. Ser att det syns utanpå hur ond jag är inuti. Hur fel jag är. Stänger ned bilden. Vill inte kännas vid det som var då. Flashbacks och ångestspöken kommer tätt intill och förstör alla försök att tänka annorlunda om mig själv. Varför kan jag inte se utan att minnas bara det fula? Det är tungt. Går bort och andas en stund.

Återkommer till bilden och vill så gärna försöka. Det är så mycket lättare med snällt i hjärtat. Mitt egenhat hjälper mig inte alls. Vill vara bara normal en stund. Styra själv och inte längre låta dem förstöra allt. Jag är inte bra på det men jag fortsätter att försöka. Ger upp en stund men kommer tillbaka... önskar mig ett helare liv. Ett med mindre hat och mer värme och kärlek. Det borde finnas för mig också... Jag vill tro att det är så. Ser på bilden... visst är det en alldeles vanligt tjej? Inget monster? Jag skrämmer mig själv med alla onda tankar men verkar inte kunna ändra dem. Är så trött på mig. Vill göra illa. Skada är en enkel medicin mot ångesten. För stunden. Puttar bort alla såna tankar. Vet att det inte är rätt.

Ska låta mig vara... ond eller inte... allt det här är jag. Gör mig redo för en natt med mardrömmar och ångest.

Jag är en dålig mamma och en värdelös sambo när jag mår så här. Får så dåligt samvete över det. Också.

Jag är ju stor nu. Vuxen. Känns inte så, är så liten inuti. Samtidigt som jag är urgammal, färdiglevd och utsliten. Måste hitta tillbaka till glädje och värme igen. Håll om mig. Ge mig en chans att vara värd livet jag fått.