Bara jag

Jag minns inte hur jag kom ut från parkeringen. Minns inte alls vägen jag körde. Minns däremot hur jag sitter i bilen som jag tydligen stannat på en liten avtagsväg. Hela jag skakar och den gråt som jag då gråter är hemsk. Den sliter i mig och jag kan inte sluta.
Hur jag kom hem minns jag inte heller. Men hem kom jag till slut. Mardrömmen var över. En ny mardröm började i stället men det visste jag nog inte då…

Att hitta ett jag som jag kan leva med skulle bli svårare än allt annat.
Men det är en annan historia. Den pågår just nu och för alltid…

Är det över nu?

Jag känner ingenting längre. Hur är det möjligt? Han använder snart hela min kropp till sin privata leksak igen. Hur länge har jag ingen aning om. Och jag har slutat känna. Det är en lättnad. Samtidigt är det det värsta. Ännu en gång ger jag honom tilllåtelse. Jag har svikit mig själv igen. Tar hans krafter aldrig slut? Hur kan han bara fortsätta?

För en stund lämnar han mig ifred. Sätter sig på sängkanten, dricker mera vin. Jag kan andas igen, utan tyngden av honom. Nu mumlar han för sig själv igen. Tänder en cigarett och bara sitter där. Det enda jag kan göra är att vänta. När han fimpat cigaretten tvingar han i mig mera vin. Dricker sedan själv upp det sista. Han vänder sig mot mig igen. Hans ansikte kommer närmare och han kysser mig. Slickar upp vinet som runnit nedför min hals. Snart har jag hans tunga kropp över mig igen. Han är ovanpå, inuti, överallt. Någonstans ifrån kommer åter krafter till mig. Jag slår honom på ryggen, men han märker det nog inte ens. Jag vrider mig och försöker komma undan. Han är för tung och för stark. Jag kan inte få honom att sluta. Jag känner igen och smärtan, både den inuti och den fysiska, minskar när jag blir still därför slutar jag snart mina försök.

När det gått ännu en evighet av plågor lämnar han mig äntligen. Han lämnar min kropp ifred och lägger sig på rygg bredvid mig. Jag vågar inte röra mig. Han ligger alldeles stilla, det enda jag hör är hans andetag och mitt eget hjärtas slag. Hans tunga och flåsande andetag. Så ligger vi stilla båda två. Andas. I en evighet. Jag hör att hans andhämtning blir lugnare, långsammare. Jag tror att han har somnat. Är det sant? Sover han? Jag ligger alldeles stilla. Länge. Lyssnar på hans andetag. Jo, han sover nog. Jag vågar röra mig lite. Vågar sätta ner ena foten på golvet, fortfarande liggandes i sängen. Ingen reaktion hos honom. Andra benet. Väntan.

Till slut vågar jag hasa mig ur sängen millimeter för millimeter, ner på golvet. Jag väntar mig att han ska vakna när som helst. Sitter stilla på golvet bredvid sängen och lyssnar efter tecken på att han är vaken. Han rör sig inte så jag vågar se mig om efter mina kläder. Hittar mina byxor, men ser inte tröjan någonstans. Jag försöker sakta resa mig upp. Rädd att väcka honom rör jag mig så sakta. Det gör så ont. Lyssnar noga på hans andetag men kan inte se på honom. Till slut står jag där bredvid sängen. Jag tar ett steg i taget för att nå mina byxor. Stannar upp mellan varje steg för att lyssna. Jag vågar knappt andas. Jag tar upp byxorna från golvet. Håller dem hårt mot min kropp. Hittar inte min tröja, den finns inte någonstans.

Jag står stilla och lyssnar. Han sover fortfarande. Jag går mot ytterdörren, ser mina bilnycklar på bordet i hallen. Tar dem försiktigt och lyssnar. Håller andan och lyssnar. Öppnar sakta dörren. Ser att det är natt igen. Lyssnar. Går sakta ut genom dörren, vågar inte stänga den ordentligt. Steg för steg kommer jag närmare bilen. Stannar bredvid, vågar inte låsa upp. Står stilla så och väntar på att han ska komma ut från huset och ta mig igen. Till slut vågar jag låsa upp, öppna dörren och sätta mig i bilen. Sitter så, naken, med byxorna fortfarande i famnen. Vågar inte starta bilen. Väntar. Säker på att han snart kommer. Snart kommer han ut genom dörren och säkert kommer han att döda mig.

Hur länge?

Tidsbegreppet försvinner helt. Jag har ingen aning om hur länge han utsätter mig för denna plåga. Han tar korta pauser för att dricka mera vin, tända en cigarett. Håna mig, slå mig eller bara titta på mig. Jag är tacksam över att han inte bundit mig igen. Det betyder att jag kan vända honom ryggen. Hålla om mig själv i ett förtvivlat försök att komma undan. Han tvingar i mig lite mera vin och jag bryr mig inte. Sväljer det jag kan, resten rinner utefter min hals, ner i sängen. Pauserna är aldrig särskilt långa. Snart plågar han mig igen. Han är så tung, jag har svårt att andas. Vin, tobak och kön blandat i en äcklig stank gör mig illamående. Jag måste spy men kommer ingenstans. Jag spyr i sängen. Så, du mår illa säger han. Sliter upp mig ur sängen, torkar mig hårdhänt i ansiktet med handduken. Sedan sliter han lakanen ur sängen och kastar tillbaka mig ner på madrassen. Så du mår illa? Din lilla äckliga hora, det är ju så här du vill ha det.

Jag ska hjälpa dig säger han och kommer närmare mitt huvud. Jag förstår vad han tänker, får panik och kastar mig ur sängen. Jag hinner inte långt innan han får tag i mig och kastar mig ner på sängen igen. Jag sparkar och slår men det hjälper inte. Trots att han nu är riktigt packad är han så mycket starkare. Han sätter sig över min bröstkorg. Tyngden gör att jag inte kan andas. Jag blundar och bara väntar på att få dö. Jag hatar mig själv för det, men kan inte göra annat. Han har sån makt över mig. Jag tvingas ta emot honom i munnen. Han håller ett hårt tag om mitt hår, jag kan inte komma undan. Hur länge hans lek med mig pågår har jag ingen aning om. Det som känns som en timme kan lika gärna vara två timmar. Eller 10 minuter. Jag avskyr mig själv för att jag låter honom göra detta med mig. Hatar att jag inte kan få honom att sluta. Hur långt är ett helvete? Varför dödar han mig inte så jag slipper plågas?

Ångest

Han lämnar mig äntligen där på golvet. För stunden är han tydligen nöjd. Jag tror inte för en sekund att han är färdig med mig. Jag orkar inte ens hoppas det. Han hämtar täcket och lindar det runt sin kropp, kommer tillbaka till mig och säger åt mig att komma med ut i köket. För att slippa mer smärta så följer jag med. Den våta handduken tar jag med mig. Jag vill ha något som döljer min nakenhet, handduken är det tryggaste jag har. Han knuffar ner mig på en stol och börjar dona med mikron. Värmer på portionen igen tydligen. Jag frågar tyst om jag kan få lite vatten. Han slänger åt mig vinflaskan, drick det här om du är törstig. Jag vill inte ha mer vin, vill inte bli mer drogad. Flaskan ställer jag försiktigt på bordet. Jag vill inte reta upp honom. Maten är nu varm och han sätter ner tallriken framför mig på bordet. Jag hoppas innerligt att han inte tänker tvinga mig att äta, men han värmer bara på den andra portionen. När han vänder sig för att ta fram bestick studerar jag hans rygg. Hur kan någon förändras så totalt? Från att vara så öm och kärleksfull till att bli detta monster. Hur är jag skapt som får någon att byta skepnad så? Han avbryter mina tankar när han vänder sig om och jag viker undan blicken. Han slänger besticken på bordet och hämtar sin mat. Sätter sig ned och börjar äta. Jag ser med avsmak på min tallrik, lyfter upp gaffeln och petar runt lite. Jag vill för allt i världen inte reta honom. Han äter med god aptit och dricker en hel del av vinet. Tydligen var det inget fel på den flaskan, för han tänker väl knappast droga sig själv.

När han ätit klart säger han åt mig att följa med. Jag följer honom lydigt till sovrummet igen. Han har vinet med sig, sätter sig på sängen och klappar med handen bredvid sig. Kom och sätt dig här. Jag vågar inte annat, sätter mig så långt ifrån honom jag kan. Den våta handduken börjar bli obehaglig, jag fryser. Han dricker mer vin och jag blir rädd att han ska bli än mer våldsam om han blir ordentligt berusad. Jag darrar där jag sitter, mina ben skakar, och han säger åt mig att ta av mig handduken. Han ska smeka mig varm säger han. Jag skakar på huvudet och håller hårdare i den kalla handduken. Ta av den säger han och hans blick blir alldeles svart. Jag är så rädd för honom men handduken vill jag ha kvar. Trots att den är våt och kall så känns den ändå som en sorts trygghet. Jag är inte så naken med handduken. Han dricker ur det sista ur vinflaskan, kaster den tomma flaskan på golvet. Den rullar in under soffan. Han vänder sig mot mig igen. Ta av dig!

Jag vet att han kommer tvinga mig med våld att släppa handduken men jag kan inte släppa taget. Plötsligt känns det som om mitt liv hänger på att jag få ha den kvar. Han blir förbannad så klart. Sliter i handduken, men jag håller så hårt jag kan. Han slår mig hårt i ansiktet. Jag faller baklänges ner i sängen. Vet att jag borde släppa. Men jag vet också att även om jag släpper så kommer han inte låta mig vara ifred. Vi kämpar om handduken. Han vinner förstås den kampen. Så mycket starkare, jag har inte en chans. Är så svag och har så ont. Förtvivlad rullar jag ihop mig som en liten boll med ryggen åt honom. Önskar jag bara kunde försvinna. Jag vet vad han kommer göra med mig. Min ångest växer till ett stort svart hål inom mig. Jag håller armarna om mina ben och bara väntar på nästa slag.

Han stiger ur sängen. Han går runt till andra sidan, ställer sig på knä på golvet precis framför mitt huvud. Nu ska du lyssna säger han, tar ett stadigt tag i mitt hår. Böjer mitt huvud bakåt så jag är tvungen att höja huvudet och se på honom. Nu ska du ligga jävligt stilla. Rör du dig så dödar jag dig. Han tar ett stadigt tag med sin andra hand under min haka. Fattar du? Jag dödar dig! Jag blundar, men nickar. Jag fattar. Jag tror att han faktiskt skulle kunna göra det. Han släpper mig och går till badrummet. Jag undrar om det är bra eller dåligt. Jag vågar inte röra mig. Trots att han inte ser mig just då. Vågar inte röra mig. När han är klar därinne går han till köket. Han kommer tillbaka med mera vin. Öppnar flaskan på väg till sängen och hinner få i sig en del innan han sätter sig i sängen igen. Jag rör mig inte, vågar knappt andas. Jag hör hur han dricker. Mellan klunkarna mumlar han något för sig själv. Jag kan inte höra vad han säger, men det är nog inte ägnat åt mig heller.

Med fasa hör jag hur han ställer ner flaskan på golvet. Nästa sekund är han över mig. Tvingar mig att släppa taget om mina ben, rullar över mig på rygg. Jag kämpar för att få bort honom men han slår och slår. Jag kan inte mer. Det gör för ont, smärtan är för svår. När han tränger in i mig igen dör jag igen. Det finns inget liv kvar. Snälla döda mig istället.

När ska jag se slutet?

När jag skrubbat mig så det gör ont, i alltför varmt vatten allför länge, tar jag en av de stora handdukarna och virar in mig i. Plötsligt ser jag att han tittar på mig. Jag förstår att han stått där länge i dörröppningen. Jag ser på hans kropp att han är redo igen, jag kommer nog inte undan detta helvete än. Han stiger in i badrummet och sliter av mig den våta handduken. Jag försöker förtvivlat komma undan men han är mycket snabbare och lyckas ta ett stadigt tag i mitt hår. Han tvingar ner mig på det hårda golvet, sätter ett hårt knä på min mage för att hålla mig kvar. Jag försöker slå honom men har ingen kraft alls. Jag sparkar och vrider mig under honom men hans knä vilar tungt och jag kommer inte undan. Återigen säger han alla dessa hemska ord som jag nu börjar tro är sanna. Om inte, varför skulle han göra mig så illa. Det måste väl bero på att jag faktiskt är en jävla hora, att jag bett om detta och har mig själv att skylla.

Han slår mig flera gånger, vill att jag ska vara stilla. Jag lyder för att slippa fler slag. Han sätter sig gränsle över mig, håller mina armar i ett hårt grepp mot golvet på var sida om mitt huvud. Hans mun är så nära, hans ord landar nästan i min egen mun när han säger att nu jävlar ska horan bli tyst. Jag slutar kämpa och ligger alldeles stilla, vet så väl vad som kommer hända. Han släpper mina armar, men jag rör mig inte. Jag kan inte, jag bara vrider huvudet åt sidan för att slippa se. Mina tårar rinner men jag gråter inte. Jag bara väntar. Jag har gett upp. Han låter mig inte vänta särskilt länge. Snart har han tagit min kropp med våld igen. Och igen. Jag har slutat hoppas. Tror inte längre att jag ska överleva detta. Tror inte längre att jag någonsin ska komma levande härifrån. Om det bara kunde sluta göra så ont. Smärtan är olidlig, men jag kan inte ens gråta längre. Bara låta tårarna rinna, utan att för den skull känna någon lättnad. Den som brukar komma när man gråter. Det kommer heller ingen och tröstar. Här finns bara jag och den man som jag nog såg en framtid med. Han som nu dödar det som en gång var jag. Bit för bit dödar han mig.

Inte slut än

Han säger åt mig att resa mig upp. Tar ett hårt grepp i min arm och drar mig ur sängen. Jag försöker stå upp på ostadiga ben. Min kropp värker och jag faller nästan när han drar mig med sig ut i köket. Han trycker ner mig på en stol och säger åt mig att sitta still. Jag sitter stilla men darrar, av utmattning och av skräck. Jag fryser fortfarande. Han är tydligen hungrig för han plockar fram den middag vi skulle ätit…var det igår? Han lägger upp på två tallrikar och ställer den ena i mikron sedan tar han med sig mig till badrummet. Jag sjunker ner på golvet, lutar mig mot väggen. Det är iskallt mot ryggen, det svalkar min ömma kropp. Trots att jag fortfarande fryser så känns det skönt. Jag känner väggen, den känns verklig mitt i det overkliga. Han pissar och vänder sig sedan mot mig, säger att jag ska duscha. Jag vill bara vara ifred och eftersom det saknas fönster i badrummet så känner han sig tydligen säker på att jag inte ska försvinna. Han lämnar mig ensam i badrummet men låter dörren stå öppen. Sakta reser jag mig upp, undviker att titta i spegeln. Vill inte se. Jag vill helst av allt bara försvinna, jag är inte längre mig själv. Den jag var finns inte längre och se vad som finns kvar kan jag inte. Sakta ställer jag mig i duschen, skruvar på kranen. Vattnet som kommer är först iskallt men jag känner det knappt. Snart kommer det varma vattnet och jag låter det skölja över en kropp som inte längre är min egen.

Borta

Jag vet inte vad som är vaken tid och vad som är en flykt från verkligheten. Dag och natt flyter samman till ett stort ingenting. Han är överallt. Det gör ont, så ont. Vinet och drogen gör mig maktlös, jag är vaken men kan inte göra mer än svagt motstånd. När krafterna återvänder lite så fyller han på med mer vin. Jag börjar tro att det här är slutet, funderar på om han ska döda mig innan han är klar. På ett sätt önskar jag det, att få slippa. Bara få dö bort och inte känna mer. Men nej, det går inte . Mina barn ska inte växa upp utan mamma. Tanken på dem ger mig lite krafter. Jag börjar återigen kämpa, sparka där jag kommer åt. Detta verkar tända honom ännu mer och han börjar kalla mig jävla hora igen. Han blir än mer hårdhänt, våldtar mig gång på gång. Jag märker att ju mer jag försöker försvara mig desto ondare gör det. I det ögonblicket så ger jag upp. Låter honom göra vad han vill. Jag orkar inte längre. Hur länge detta pågår har jag ingen aning om. Hela min kropp värker.

Alldeles stilla ligger jag, finns inte längre. Borta. Trasig. Hans energi verkar avta lite och han kliver ur sängen. Tar täcket som ligger på golvet och sveper omkring sig innan han går ut i köket. Jag hör att han skramlar med något och ser när han kommer tillbaka att han öppnat ännu en flaska vin. Han sätter sig i soffan och dricker utav vinet. Jag ser på honom. Han tänder en cigarett och ser på mig. Jag vänder bort blicken, vill inte se vad han tänker. Nu börjar jag frysa och ber honom att släppa mig lös. Jag ber att få ett täcke, vill inte vara naken. Han reser sig upp och kommer fram till sängen. Jag väntar på fler slag, mera smärta, men han böjer sig bara fram och knyter upp repen. Jag försöker försiktigt röra på mina armar men det gör så ont och de vill inte fungera. Jag ser ut genom fönstret och märker att det börjar bli mörkt igen. Det måste betyda att jag legat bunden i ett dygn eller mer.

Det allra värsta

Jag vaknar sakta. Undrar för en stund var jag är innan tankarna klarnar något. Visst, den fina helgen, stugan vid havet. Mitt hår täcker en del av mitt ansikte men när jag ska stryka undan håret upptäcker jag att handen inte når ända fram. Mina händer är bundna med något runt varsin spjäla i den breda sänggaveln. En dov huvudvärk gör att jag stönar till lite svagt. Vad är nu detta, varför är jag bunden och hur kom jag hit, till sängen? Den sköna, varma känslan jag kände är borta. Jag blir rädd och vrider sakta på huvudet och ser mot soffan under fönstret. Där sittar han, alldeles stilla och alldeles tyst. Bara ser på mig. Jag frågar vad han menar med detta. Kanske är det ett skämt. Han bara ser på mig, svarar inte på mina frågor. Den varma ömma blicken som förut såg på mig är borta. Jag vill bort därifrån, försöker röra armarna. Han har gjort ett bra jobb för det enda som händer är att det stramas åt och skaver kring mina handleder. Jag inser att jag inte kommer att kunna ta mig loss.

Han reser sig sakta ur soffan och kommer fram till sängen. Nu är jag riktigt rädd. Han säger att jag nu ska få det som jag väntat på, det vi båda väntat på. Hans röst är inte sig lik, det är nog någon annan som talar. Han kan väl inte plötsligt förvandlas till någon annan. Det här kan inte vara sant. Snart löser han nog upp repen och förklarar att allt bara var en dröm. Men det händer inte, istället börjar han knäppa upp mina byxor. Jag sparkar med benen, försöker komma undan men har inte en chans. Han håller fast mina ben mot madrassen med båda sina händer. Förklara för mig att allt kommer bli så mycket värre om jag inte ligger stilla. Jag försöker tala med honom, men det verkar inte som om han hör mig. Han fortsätter med byxorna och trosorna, och jag vågar inte röra mig. För att få av mig tröjan måste han lösa upp repen. De försök jag gör att komma därifrån när repen är borta resulterar bara i att han tar ett stadigt tag i mitt långa hår, böjer mitt huvud bakåt och drar ner mig mot sängen igen. Snart är jag bunden igen. Hans styrka är för stor för mig. Skräcken börjar sprida sig inom mig. Nu ber jag honom att låta mig gå, att låta mig slippa. Jag pratar om hur fint vi hade det, allt vi sa till varandra.

Han verkar inte lyssna, står bara vid sängen och ser på mig. Hans blick är tom, borta är de ömma ögonkasten. Jag ber honom igen att släppa mig lös, att låta mig gå. Plötsligt blixtrar det till i de kalla ögonen och han slår mig hårt över ansiktet. Han säger åt mig att hålla käft och går ut i köket. När han kommer tillbaka har han en vinflaska i handen. Han halsar länge ur flaskan, kommer fram till sängen och säger åt mig att dricka för fan. Jag håller munnen stängd, vill inte ha. Han tar ett hårt tag runt min hals, håller hårt och tvingar mig att dricka. Det känns som om jag ska drunkna. Får inte luft. Nu gråter jag. Så här rädd har jag aldrig varit förut. Att sitta fast, att inte komma loss är fruktansvärt. Han ställer ner flaskan på golvet och ställer sig i sängen med ett knä på vardera sidan av min nakna kropp. Jag vrider mig under honom, viker undan huvudet. Vill inte se på honom. Han håller fast mitt hår med ena handen och låter den andra handen sakta smeka min hals.

Han blir mer och mer hårdhänt. Släpper mitt hår och använder båda sina hemska händer till att plåga mig. Jag försöker komma loss, men det går inte. Jag skriker, gråter och ber honom att sluta. Han kallar mig för en jävla hora. Detta har jag förtjänat. Det var ju därför vi skulle träffas. Jag ska inte tro att det är något speciellt med mig. Alla jävla horor är likadana. Han säger att jag är så jävla ful och hans händer fortsätter håna min kropp. Jag kämpar förtvivlat, sparkar med benen men kommer inte åt honom. Han sitter tungt på mig och säger hela tiden dessa ord. Plötsligt kliver han av och går till köket. Han kommer tillbaka med ännu en vinflaska. Tvingar mig att dricka, men dricker ingenting själv. Jag försöker låta bli att svälja men det går inte. Drick din jävla hora, drick! Han slutar inte. Jag dricker och det rinner vin bredvid. Till slut ställer han ifrån sig flaskan på golvet bredvid sängen. Jag kan äntligen andas lite igen. Han ser på mig med kalla ögon. Säger åt mig att nu är det dags. Nu ska jag fan få så jag äntligen håller käften.

Han drar av sig sin tröja och börjar knäppa upp sina byxor. Jag vänder bort huvudet och blundar. Vill inte se. Han slår mig hårt i ansiktet och säger åt mig att titta för fan. Det var väl det här jag ville. Titta nu för fan så du vet vad du ska få. Jag tittar men ser ändå inte. Vinet som förmodligen var blandat med någon drog gör mig konstig. Jag tittar på honom men ser egentligen inte. Min kropp börjar sakta att domna bort. När han fått av sig alla kläder så kommer han upp i sängen igen. Han tvingar mig till samlag. Jag försöker komma undan, försöker få honom att sluta. Jag sitter fast, kommer inte loss. Kan inte röra mina armar Jag får sån ångest. Han slår mig igen. Hela tiden säger han åt mig hur jävla ful jag är, vilken jävla hora jag är. Detta har jag förtjänat, men ligg still för fan.

Snart är det för sent...

Vi tar oss in i stugan med alla saker. Jag ser mig omkring, det här blir fint. Det är så mysigt och trivsamt. Vi går till köket för att lasta ur alla varor. Jag tittar nyfiket i skåp och lådor. Samtidigt kan vi inte låta bli varandra. Små, lätta rörelser, händer som möter varandra. Smeker ömt en arm, en kind. Luften är laddad. Det är inte alls vulgärt eller fult. Bara så vackert. Vi stannar plötsligt upp och bara håller om varandra. Han viskar ömt att jag är så fin. Han viskar att jag är hans skatt. Jag darrar lätt av hans beröring, vill så oerhört gärna våga mer… men här ska lagas middag. Han öppnar vinflaskan, häller upp ett glas åt mig och låter mig sitta ned på altanen. Han lovar att bjuda på en riktigt god middag om en stund. Jag sitter och njuter i solen. Utsikten över havsviken är vacker, nästan bedövande. Vågorna som lätt slår mot stranden är sövande. Jag känner mig så avslappnad. Han kommer ut då och då, bara för att ge mig en kyss. Bara för att röra vid mig lite. Jag njuter. Han tar med sig mitt glas in och fyller på vin när det är slut. Dofterna från köket lovar en god middag precis som han sa. Jag ser på vågorna och känner att tankarna blir svårare och svårare att fokusera. Så trött jag är…

Perfekt

Visst kändes allt perfekt. Jag kunde inte tro att det faktiskt var sant. Han var precis så fin som jag inom mig visste att han skulle vara.

Vi promenerade till min bil för att åka till stormarknaden strax utanför staden. Där skulle vi handla det som behövdes för helgen tillsammans. Jag hade svårt att koncentrera mig på körningen, svårt att slita blicken från honom. Han berättade för mig om saker som hänt på tåget. Människor han mött under resan. Roliga och underfundiga beskrivningar på annorlunda eller alldeles ovanligt, vanliga medpassagerare. Detta var precis som jag hade föreställt mig. Allt kändes så naturligt.

Stugan han hade fått låna över helgen tillhörde en arbetskamrat. Den låg så fint ute vid havet. I en liten by men ändå lite avskilt. Egen brygga och en liten båt som vi skulle få använda så mycket vi ville. Jag kunde se det framför mig, hur fint vi skulle ha det. Vi hade ju väntat på denna helg. Allt var perfekt, t o m vädret.

Resan mot havet går bra. Ögon och händer som inte kan låta bli varandra. Snart framme vid stugan. Vi börjar bli hungriga nu och pratar om måltiden som ska lagas. Funderar på om köket är utrustat med allt vi behöver. Skrattar tillsammans åt fåniga saker. Tycker det är bra att ingen annan hör hur tramsiga vi är. Jag känner mig knappast som vuxen, snarare som en förälskad tonåring. En härlig känsla. Jag berättar det för honom och han stryker med sin hand över min kind, säger att det är bra, att han är här hos mig just för den skull. För mitt sätt att vara nära mina innersta känslor. Trots allt som stör min koncentration kommer vi fram till stugan utan missöden i trafiken. Jag parkerar bilen och tillsammans bär vi in matkassar och väskor. Vi skrattar fortfarande åt något fånigt som han sa precis innan vi steg ur bilen. Jag känner mig så levande.

En fin sommar?

Efter många och långa telefonsamtal vågar jag äntligen gå med på att träffa honom. Det känns rätt. Vi har talats vid i flera månader. Vi delar så många tankar och värderingar. Att prata med honom är enkelt. Ofta vet han vad jag ska säga innan jag ens hunnit tala färdigt. Ofta vet ja redan vad svaret och reaktionen på mina ord blir. Det är fantastiskt att inte behöva förklara tydligt vad man menar. Det är fantastiskt att bli förstådd och att få känna sig värdefull. Jag har tappat räkningen på alla fina små meddelanden på mobilen, på alla fina brev i mailen. Han har visat ett oändligt tålamod med mig. Inte tjatat om att träffas. Låtit mig själv komma fram till det beslutet. Nu vågar jag, äntligen. Jag har längtat så.

Han kommer med tåget från den stora staden i söder. Jag har gjort mig så fin jag bara kan. Vill så gärna att det första mötet ska bli bra. Jag väntar på perrongen, full av förväntan och kanske lite av rädsla. Tänk om han inte kommer. Tänk om han inte vill ha mig. Jag ser andra som också väntar, undrar lite över vem de ska möta, vart de ska åka. Finns det någon som väntar med samma spänning som jag? Flera gånger är jag på väg därifrån, står inte ut med spänningen. Men när jag tänker efter så måste jag bara stanna, på nåt sätt är det redan bestämt. Att inte stanna och möta denna man vore säkert något jag skulle ångra senare i livet. Något som detta har aldrig hänt förut. Något som detta har jag aldrig känt förut och det vore fel att inte stanna och se vad som sker.

När tåget äntligen kommer in på stationen är jag inte så rädd längre. Jag står och kikar efter honom. Ställer mig på tå för att se ordentligt. Där kommer han. Hans leende gör mig svag precis som jag trodde att det skulle göra. Jag har längtat så mycket efter denna dag. Han kommer fram mot mig, stannar och ställer ner sina väskor. Så står vi där och tittar på varandra, förundrade över att vi äntligen får ses. Han tar mitt ansikte försiktigt mellan sina varma händer, ser mig i ögonen och säger att han har längtat så. Den ömma kyssen är bara en bekräftelse på att vi har valt precis rätt. Det där man läser om, att allting runt omkring försvinner, det stämmer lite. Jag minns inte alls att tåget stänger sina dörrar och åker till nästa station. Vi skulle kunna stå där i all evighet med armarna om varandra men till slut så tar vi oss därifrån. När vi kommer ner i väntsalen, stoppar han mig och ger mig ännu en öm kyss. Han skrattar, han har just kommit på att väskorna står kvar på perrongen.

Jag trodde inte

att det värsta skulle hända. Hur kunde jag ens ana.

Jag var bara 13 år

Gömd under täcket väntar jag. Lyssnar intensivt efter stegen i korridoren. Håller andan för att mina andetag inte ska dölja ljudet av hans steg. Måste lyssna. Täcket instoppat under hela mig. Inte minsta del av mig får finnas utanför. Håller hårt om kudden i min famn. Kanske jag slipper i natt. Kanske han blev så full så han somnade. Just den här natten kanske blir god mot mig. Just i natt slipper jag kanske smärtan.

Så hör jag, stegen som närmar sig min dörr. Jag hör dem tydligt trots att jag är gömd under täcket. Han är full och inte alls så tyst som han tror. Det finns heller ingen som kan höra. Där finns bara jag. Jag håller andan och hoppas att han ska fortsätta förbi min dörr. Det gör han inte och jag hör hur han öppnar dörren. Han pratar med mig med sin otäckt vänliga röst. Jag är tacksam att det är just han och inte den andra.

Är du vaken lilla gumman? Jag vill bara prata en stund. Du ska inte vara rädd. Jag är bara så ensam. Var inte rädd, jag måste bara vara med dig en stund.
Jag rör mig inte, säger ingenting. Om jag inte finns kanske han lämnar mig ifred. Nej. Snart sitter han bredvid mig i sängen, som vanligt. Snart ligger han med sin tunga kropp ovanpå mig, som vanligt. Jag är så ensam, lilla gumman. Jag vill bara kramas en stund.

Så han kramas. Han är tung och han luktar sprit. Han är ensam. Han säger att han älskar mig, att jag är så fin. Mitt täcke ger inte längre något skydd. Det gör så ont. Jag studerar intensivt en fläck på tavelramen på väggen. Försvinner ur mig själv.

Lilla gumman, bara lite, bara en stund. Du är så fin. Jag måste bara var här hos dig en stund. Han gör mig så illa... är det att älska?

Han kommer tillbaka, igen och igen

Han kommer tillbaka, mamma ska på kurs igen. Jag säger att jag inte vill. Hon berättar att hon pratat med honom. Det kommer gå bra, han har inte lekt konstiga lekar med mig och han kommer inte att göra det nu heller. Kanske jag har hittat på allting. Jag har sån fantasi och borde inte hitta på saker som inte är sanna. Mamma kommer sen.
Han kommer och mamma går fast jag håller fast henne och säger att hon måste stanna. Han har med sig ett paket. Det är spännande, det är till mig. Det ska jag få för att jag är snäll säger han. Jag öppnar så fort jag kan och inuti ligger nya kläder till min barbie. Åhh...så fina. Jag springer genast till mitt rum, vill prova kläderna på en gång. Han följer efter, tittar på när jag byter kläder på dockan. Det är lite krångligt att få av så han hjälper till lite. De nya kläderna är jättefina, jag är så glad. Han ser allvarligt på mig och säger att jag inte får hitta på saker. Är jag bara snäll så blir allt bra, men hitta på får jag inte göra. Inte berätta för mamma heller. Nej så klart jag inte ska hitta på.

Nästa minne är av mig i min säng. Han sitter som i glassleken på mig, jag kan inte komma loss. Han säger att om jag inte är tyst och snäll så kommer han att ta min katt och slänga ut den från balkongen. Då trillar den i asfalten och blir platt och dör. Han flyttar sig längre upp i sängen och öppnar gylfen på sina byxor. Han ser plötsligt konstig ut igen, som en annan människa. Han låter konstigt också. Tar fram något äckligt väldigt nära mitt ansikte. Han andas konstigt och säger att jag ska öppna munnen. Det gör jag inte. Mamma lovade att vi inte skulle leka konstiga lekar. Det här är inte roligt alls. Han tvingar upp min mun med sina fingrar, det nyps i skinnet. Jag vill inte leka, men han tvingar mig att öppna munnen. Det äckliga stoppar han in i min mun. Jag sparkar med benen men han slutar inte. Han biter ihop sina tänder och säger åt mig att ligga stilla. Han säger att han ska döda min katt om jag inte gör som han säger. Det gör ont, jag har svårt att andas. Han slutar inte, han gör mig bara mer och mer illa. Jag ska döda din katt och det kommer vara ditt fel säger han med stötig röst. Döda din katt. Han säger det om och om igen samtidigt som han gör mig mer och mer illa. Döda - din - katt. Som en ramsa i takt med hans äckliga sak i min mun. Döda - din - katt -döda - din - katt

Jag finns inte mer, men han tar mig till badrummet. Ställer mig där och vrider på kranarna. Fyller karet med varmt vatten. Säger åt mig att ta av mig kläderna. Han går ut och väntar utanför. Jag är snäll, gör som han säger. Kliver i badet och sätter mig i det varma vattnet. Han kommer in igen och han tvättar mitt hår. Berättar igen hur han ska döda min katt. Det kommer vara mitt fel om min katt dör. Jag kan låta katten leva om jag inte berättar något. Du vet att du har fantasi, din mamma kommer inte att tro dig och din katt kommer att dö. Bäst du håller tyst eller hur?

Jag var 5 år

Mamma ska bort på kurs. Det har med stenar att göra tror jag. Slipa dem och göra vackra smycken i silver och sten. Hennes bästa vänninas man ska vara barnvakt och mamma har lovat att jag ska få glass och vara vaken tills hon kommer hem. Han ser på tv och är inte så pratsam. Jag leker med mina barbiedockor i soffan. Småpratar för mig själv och visar honom ibland något särskilt jag kommit på. Han tittar och svarar men är mest intresserad av programmet på tv. Ibland pratar jag för mycket och för högt, han blir störd säger han. Jag ledsnar på leken och säger att mamma lovade glass. Jag vill ha glass nu säger jag. Han suckar och går ut i köket. Jag springer med, vill bestämma vilken glass jag ska få. Där finns Manolito men jag vill ha den andra, den med choklad utanpå. Han ger mig en men ser att jag inte får av papperet så han tar tillbaks den och öppnar den åt mig. Vi går tillbaks till tvrummet och sätter oss i soffan. Jag är glad, glassen är god. Jag suger av chokladen först. Biter små bitar efter kanten. Han tittar på mig och säjer att vi ska leka en lek. Han tar min glass och säger åt mig att luta mig bakåt mot ryggstödet. Jag gör som han säger, att leka en ny lek är ju spännande. Han säger åt mig att blunda samtidigt som han ställer sig på knä med ett ben på var sida om mig. Jag tittar upp, vill se vad han gör men han säger åt mig att blunda igen. Vi ska leka en ny lek och det är viktigt att jag gör som han säger. Jag känner glassen mot min mun och öppnar ögonen. Blunda säger han igen och låter lite konstig på rösten. Gapa säger han sedan. Jag gör som han säger, vi leker ju. Han sticker glassen längre in i min mun. Sedan tar han ut den igen. In och ut med glassen i min mun. Det är inte roligt och han stoppar glassen alldeles för långt in i min mun. Jag tycker att det är en konstig lek och vänder bort huvudet. Vill inte leka mer säger jag. Vänder bort huvudet och stänger munnen. Han ser konstig ut nu. Jag vill inte vara med och leka men kan inte komma bort. Han sitter ju på mina ben. Han säger att jag måste sitta still och vara snäll. Min mamma kommer inte hem om jag inte gör som han säger. Mamma kommer visst hem säger jag men han är så säker på att hon inte kommer om jag inte gör som han säger. Jag vill att mamma ska komma nu! Men han bara upprepar att jag ska vara snäll annars kommer hon aldrig mer hem. Jag vill inte leka mer, jag vill att mamma ska komma. Var bara snäll så kommer hon säger han. Jag är snäll, vill ha mamma här. Han fortsätter sin lek med glassen i min mun och jag är så snäll. Han ser konstig ut och han låter konstigt men jag är snäll och tyst. Jag vill till mamma, men törs inte göra något. Tänk om mamma inte kommer hem. Glassen smälter och jag blir alldeles kladdig runt munnen. Jag vill inte ha mer glass men jag är snäll och tyst. Plötsligt reser han sig upp och går iväg. Jag hör att han stänger dörren till badrummet. Jag sitter kvar, jag är inte säker på om leken är slut och jag vill att mamma ska komma så jag är snäll. Gör ingenting bara väntar. Han kommer tillbaks efter en stund och säger snällt att oj, nu är glassen slut. Säger åt mig att följa med till badrummet så jag får tvätta mig i ansiktet. Jag tror att leken är slut nu så jag följer med och tvättar mig ordentligt. Vill du ha ny glass frågar han, han låter så snäll. Nej, jag vill inte ha glass. Jag vill att mamma ska komma hem nu. Han säger att hon kommer kanske om jag lovar att inte berätta om våran glasslek.
Då kommer äntligen mamma. Han säger åt mig med tyst röst att leken är vår hemlighet och att jag inte får berätta för någon. Mamma kommer in i rummet, säger hej och frågar honom hur det gått. Har hon varit snäll? Ja, hon har varit jättesnäll säger han, vi har lekt med barbie i soffan och ätit glass. Hon har varit så snäll.

Mamma tar av sig kappan och hänger den i hallen, säger att nu är det dags att sova. Hon borstar mina tänder och jag tar på mig mitt nattlinne. Jag törs nog berätta i alla fall. Mamma är ju hemma nu. När jag lagt mig säger jag att vi lekte en konstig lek. Jag försöker förklara om glassen i min mun. Att han var konstig och att jag inte fick gå. Mamma säger att han nog ville att jag skulle sittas till i soffan. Inte var det så illa. Jag säger att jag inte vill leka mer med honom. Hon säger att hon ska prata med honom så han inte leker sådana lekar med mig igen.