Perfekt

Visst kändes allt perfekt. Jag kunde inte tro att det faktiskt var sant. Han var precis så fin som jag inom mig visste att han skulle vara.

Vi promenerade till min bil för att åka till stormarknaden strax utanför staden. Där skulle vi handla det som behövdes för helgen tillsammans. Jag hade svårt att koncentrera mig på körningen, svårt att slita blicken från honom. Han berättade för mig om saker som hänt på tåget. Människor han mött under resan. Roliga och underfundiga beskrivningar på annorlunda eller alldeles ovanligt, vanliga medpassagerare. Detta var precis som jag hade föreställt mig. Allt kändes så naturligt.

Stugan han hade fått låna över helgen tillhörde en arbetskamrat. Den låg så fint ute vid havet. I en liten by men ändå lite avskilt. Egen brygga och en liten båt som vi skulle få använda så mycket vi ville. Jag kunde se det framför mig, hur fint vi skulle ha det. Vi hade ju väntat på denna helg. Allt var perfekt, t o m vädret.

Resan mot havet går bra. Ögon och händer som inte kan låta bli varandra. Snart framme vid stugan. Vi börjar bli hungriga nu och pratar om måltiden som ska lagas. Funderar på om köket är utrustat med allt vi behöver. Skrattar tillsammans åt fåniga saker. Tycker det är bra att ingen annan hör hur tramsiga vi är. Jag känner mig knappast som vuxen, snarare som en förälskad tonåring. En härlig känsla. Jag berättar det för honom och han stryker med sin hand över min kind, säger att det är bra, att han är här hos mig just för den skull. För mitt sätt att vara nära mina innersta känslor. Trots allt som stör min koncentration kommer vi fram till stugan utan missöden i trafiken. Jag parkerar bilen och tillsammans bär vi in matkassar och väskor. Vi skrattar fortfarande åt något fånigt som han sa precis innan vi steg ur bilen. Jag känner mig så levande.