Är det över nu?

Jag känner ingenting längre. Hur är det möjligt? Han använder snart hela min kropp till sin privata leksak igen. Hur länge har jag ingen aning om. Och jag har slutat känna. Det är en lättnad. Samtidigt är det det värsta. Ännu en gång ger jag honom tilllåtelse. Jag har svikit mig själv igen. Tar hans krafter aldrig slut? Hur kan han bara fortsätta?

För en stund lämnar han mig ifred. Sätter sig på sängkanten, dricker mera vin. Jag kan andas igen, utan tyngden av honom. Nu mumlar han för sig själv igen. Tänder en cigarett och bara sitter där. Det enda jag kan göra är att vänta. När han fimpat cigaretten tvingar han i mig mera vin. Dricker sedan själv upp det sista. Han vänder sig mot mig igen. Hans ansikte kommer närmare och han kysser mig. Slickar upp vinet som runnit nedför min hals. Snart har jag hans tunga kropp över mig igen. Han är ovanpå, inuti, överallt. Någonstans ifrån kommer åter krafter till mig. Jag slår honom på ryggen, men han märker det nog inte ens. Jag vrider mig och försöker komma undan. Han är för tung och för stark. Jag kan inte få honom att sluta. Jag känner igen och smärtan, både den inuti och den fysiska, minskar när jag blir still därför slutar jag snart mina försök.

När det gått ännu en evighet av plågor lämnar han mig äntligen. Han lämnar min kropp ifred och lägger sig på rygg bredvid mig. Jag vågar inte röra mig. Han ligger alldeles stilla, det enda jag hör är hans andetag och mitt eget hjärtas slag. Hans tunga och flåsande andetag. Så ligger vi stilla båda två. Andas. I en evighet. Jag hör att hans andhämtning blir lugnare, långsammare. Jag tror att han har somnat. Är det sant? Sover han? Jag ligger alldeles stilla. Länge. Lyssnar på hans andetag. Jo, han sover nog. Jag vågar röra mig lite. Vågar sätta ner ena foten på golvet, fortfarande liggandes i sängen. Ingen reaktion hos honom. Andra benet. Väntan.

Till slut vågar jag hasa mig ur sängen millimeter för millimeter, ner på golvet. Jag väntar mig att han ska vakna när som helst. Sitter stilla på golvet bredvid sängen och lyssnar efter tecken på att han är vaken. Han rör sig inte så jag vågar se mig om efter mina kläder. Hittar mina byxor, men ser inte tröjan någonstans. Jag försöker sakta resa mig upp. Rädd att väcka honom rör jag mig så sakta. Det gör så ont. Lyssnar noga på hans andetag men kan inte se på honom. Till slut står jag där bredvid sängen. Jag tar ett steg i taget för att nå mina byxor. Stannar upp mellan varje steg för att lyssna. Jag vågar knappt andas. Jag tar upp byxorna från golvet. Håller dem hårt mot min kropp. Hittar inte min tröja, den finns inte någonstans.

Jag står stilla och lyssnar. Han sover fortfarande. Jag går mot ytterdörren, ser mina bilnycklar på bordet i hallen. Tar dem försiktigt och lyssnar. Håller andan och lyssnar. Öppnar sakta dörren. Ser att det är natt igen. Lyssnar. Går sakta ut genom dörren, vågar inte stänga den ordentligt. Steg för steg kommer jag närmare bilen. Stannar bredvid, vågar inte låsa upp. Står stilla så och väntar på att han ska komma ut från huset och ta mig igen. Till slut vågar jag låsa upp, öppna dörren och sätta mig i bilen. Sitter så, naken, med byxorna fortfarande i famnen. Vågar inte starta bilen. Väntar. Säker på att han snart kommer. Snart kommer han ut genom dörren och säkert kommer han att döda mig.