En fin sommar?

Efter många och långa telefonsamtal vågar jag äntligen gå med på att träffa honom. Det känns rätt. Vi har talats vid i flera månader. Vi delar så många tankar och värderingar. Att prata med honom är enkelt. Ofta vet han vad jag ska säga innan jag ens hunnit tala färdigt. Ofta vet ja redan vad svaret och reaktionen på mina ord blir. Det är fantastiskt att inte behöva förklara tydligt vad man menar. Det är fantastiskt att bli förstådd och att få känna sig värdefull. Jag har tappat räkningen på alla fina små meddelanden på mobilen, på alla fina brev i mailen. Han har visat ett oändligt tålamod med mig. Inte tjatat om att träffas. Låtit mig själv komma fram till det beslutet. Nu vågar jag, äntligen. Jag har längtat så.

Han kommer med tåget från den stora staden i söder. Jag har gjort mig så fin jag bara kan. Vill så gärna att det första mötet ska bli bra. Jag väntar på perrongen, full av förväntan och kanske lite av rädsla. Tänk om han inte kommer. Tänk om han inte vill ha mig. Jag ser andra som också väntar, undrar lite över vem de ska möta, vart de ska åka. Finns det någon som väntar med samma spänning som jag? Flera gånger är jag på väg därifrån, står inte ut med spänningen. Men när jag tänker efter så måste jag bara stanna, på nåt sätt är det redan bestämt. Att inte stanna och möta denna man vore säkert något jag skulle ångra senare i livet. Något som detta har aldrig hänt förut. Något som detta har jag aldrig känt förut och det vore fel att inte stanna och se vad som sker.

När tåget äntligen kommer in på stationen är jag inte så rädd längre. Jag står och kikar efter honom. Ställer mig på tå för att se ordentligt. Där kommer han. Hans leende gör mig svag precis som jag trodde att det skulle göra. Jag har längtat så mycket efter denna dag. Han kommer fram mot mig, stannar och ställer ner sina väskor. Så står vi där och tittar på varandra, förundrade över att vi äntligen får ses. Han tar mitt ansikte försiktigt mellan sina varma händer, ser mig i ögonen och säger att han har längtat så. Den ömma kyssen är bara en bekräftelse på att vi har valt precis rätt. Det där man läser om, att allting runt omkring försvinner, det stämmer lite. Jag minns inte alls att tåget stänger sina dörrar och åker till nästa station. Vi skulle kunna stå där i all evighet med armarna om varandra men till slut så tar vi oss därifrån. När vi kommer ner i väntsalen, stoppar han mig och ger mig ännu en öm kyss. Han skrattar, han har just kommit på att väskorna står kvar på perrongen.