Ångest

Han lämnar mig äntligen där på golvet. För stunden är han tydligen nöjd. Jag tror inte för en sekund att han är färdig med mig. Jag orkar inte ens hoppas det. Han hämtar täcket och lindar det runt sin kropp, kommer tillbaka till mig och säger åt mig att komma med ut i köket. För att slippa mer smärta så följer jag med. Den våta handduken tar jag med mig. Jag vill ha något som döljer min nakenhet, handduken är det tryggaste jag har. Han knuffar ner mig på en stol och börjar dona med mikron. Värmer på portionen igen tydligen. Jag frågar tyst om jag kan få lite vatten. Han slänger åt mig vinflaskan, drick det här om du är törstig. Jag vill inte ha mer vin, vill inte bli mer drogad. Flaskan ställer jag försiktigt på bordet. Jag vill inte reta upp honom. Maten är nu varm och han sätter ner tallriken framför mig på bordet. Jag hoppas innerligt att han inte tänker tvinga mig att äta, men han värmer bara på den andra portionen. När han vänder sig för att ta fram bestick studerar jag hans rygg. Hur kan någon förändras så totalt? Från att vara så öm och kärleksfull till att bli detta monster. Hur är jag skapt som får någon att byta skepnad så? Han avbryter mina tankar när han vänder sig om och jag viker undan blicken. Han slänger besticken på bordet och hämtar sin mat. Sätter sig ned och börjar äta. Jag ser med avsmak på min tallrik, lyfter upp gaffeln och petar runt lite. Jag vill för allt i världen inte reta honom. Han äter med god aptit och dricker en hel del av vinet. Tydligen var det inget fel på den flaskan, för han tänker väl knappast droga sig själv.

När han ätit klart säger han åt mig att följa med. Jag följer honom lydigt till sovrummet igen. Han har vinet med sig, sätter sig på sängen och klappar med handen bredvid sig. Kom och sätt dig här. Jag vågar inte annat, sätter mig så långt ifrån honom jag kan. Den våta handduken börjar bli obehaglig, jag fryser. Han dricker mer vin och jag blir rädd att han ska bli än mer våldsam om han blir ordentligt berusad. Jag darrar där jag sitter, mina ben skakar, och han säger åt mig att ta av mig handduken. Han ska smeka mig varm säger han. Jag skakar på huvudet och håller hårdare i den kalla handduken. Ta av den säger han och hans blick blir alldeles svart. Jag är så rädd för honom men handduken vill jag ha kvar. Trots att den är våt och kall så känns den ändå som en sorts trygghet. Jag är inte så naken med handduken. Han dricker ur det sista ur vinflaskan, kaster den tomma flaskan på golvet. Den rullar in under soffan. Han vänder sig mot mig igen. Ta av dig!

Jag vet att han kommer tvinga mig med våld att släppa handduken men jag kan inte släppa taget. Plötsligt känns det som om mitt liv hänger på att jag få ha den kvar. Han blir förbannad så klart. Sliter i handduken, men jag håller så hårt jag kan. Han slår mig hårt i ansiktet. Jag faller baklänges ner i sängen. Vet att jag borde släppa. Men jag vet också att även om jag släpper så kommer han inte låta mig vara ifred. Vi kämpar om handduken. Han vinner förstås den kampen. Så mycket starkare, jag har inte en chans. Är så svag och har så ont. Förtvivlad rullar jag ihop mig som en liten boll med ryggen åt honom. Önskar jag bara kunde försvinna. Jag vet vad han kommer göra med mig. Min ångest växer till ett stort svart hål inom mig. Jag håller armarna om mina ben och bara väntar på nästa slag.

Han stiger ur sängen. Han går runt till andra sidan, ställer sig på knä på golvet precis framför mitt huvud. Nu ska du lyssna säger han, tar ett stadigt tag i mitt hår. Böjer mitt huvud bakåt så jag är tvungen att höja huvudet och se på honom. Nu ska du ligga jävligt stilla. Rör du dig så dödar jag dig. Han tar ett stadigt tag med sin andra hand under min haka. Fattar du? Jag dödar dig! Jag blundar, men nickar. Jag fattar. Jag tror att han faktiskt skulle kunna göra det. Han släpper mig och går till badrummet. Jag undrar om det är bra eller dåligt. Jag vågar inte röra mig. Trots att han inte ser mig just då. Vågar inte röra mig. När han är klar därinne går han till köket. Han kommer tillbaka med mera vin. Öppnar flaskan på väg till sängen och hinner få i sig en del innan han sätter sig i sängen igen. Jag rör mig inte, vågar knappt andas. Jag hör hur han dricker. Mellan klunkarna mumlar han något för sig själv. Jag kan inte höra vad han säger, men det är nog inte ägnat åt mig heller.

Med fasa hör jag hur han ställer ner flaskan på golvet. Nästa sekund är han över mig. Tvingar mig att släppa taget om mina ben, rullar över mig på rygg. Jag kämpar för att få bort honom men han slår och slår. Jag kan inte mer. Det gör för ont, smärtan är för svår. När han tränger in i mig igen dör jag igen. Det finns inget liv kvar. Snälla döda mig istället.